såg jag flera stycken som satt i en busskur,
en tjej satt i en killes knä och han höll om henne
och de såg så sjukt mysigt ut.
Då slog det mej, Jag brukade vara hon,
Jag brukade sitta i hans knä med hans armar runt mig
(nä givetvis inte han som satt där men ah ni fattar).
Hatar att vara ensam, speciellt nu.
Vill ha närhet, vämre och lycka.
Saknar dig, saknar allt med dig.

Du höll ihop mig, gjorde mej glad på RIKTIGT. Nu är jag "glad" bara för att jag måste, slutar jag le kommer jag börja gråta, och jag orkar inte gråta mer. Känndes så bra när vi pratade ut, du grät, jag grät, vi grät tillsammans, tröstade varran, du höll om mig lika hårt som alltid. Jag sa att jag aldrig ville släppa dig, du var juh Min... saknar närhet, saknar att ha dej som andas i min nacke, pussar mej på halsen, och viskar 'jag älskar dej' i mitt öra hel jävla random mitt i natten.

Om inte ens du tro på mig längre, varför ska jag då tro på mig själv?